Bakom murar
Kategori: Rättspsyk, Växjö
Jag är trött på att vara inlåst. Det känns som att väggarna kommer närmare och närmare. Snart får jag ingen luft. Jag vill ut! Men jag är omringad av murar och el-stängsel. Fria öppna platser långt bortom mitt räckhåll. Jag vill bara känna vinden i håret, få ta egna beslut, sköta mig själv, vara ute i livet, vara fri. Men det är så långt dit..
Jag är en fara för mig själv och kan inte ta ansvar över mitt eget liv och måste ha personal om kollar till mig och bestämmer över mig och sköter om mig.. Det är fan sjukt, men så är läget. Jag får inte ens hämta kaffe själv. Jag får inte ens borsta tänderna utan en som kollar till mig, annars sväljer jag tandborsten. Jag måste ha med mig någon ute när jag röker så att jag inte gör något dumt... Jag kan inte hantera normala situationer, för jag har en allvarlig psykisk störning och ett svårt självskadebeteende. Dom kunde inte hantera mig på vanliga psyk avdelningar så dom var tvungna att skicka mig till rättspsyk. Och på rättspsyk sitter jag på obs-enheten där dom har extra tillsyn på mig och extra säkerhet för att jag inte klarar av att vara på den vanliga avdelningen, här har jag varit den större delen av min tid här. Jag kan inte hantera att dricka i ett vanligt glas för då kastar jag sönder det innan jag hinner tänka. Min hjärna letar ständigt efter saker att skada sig med. Jag har kämpat i flera år med att bli fri från mitt självskadande men jag kommer ingenstans. Jag har gått på BUP, jag har gått i DBT grupp, Jag har bott på behandlingshem, jag har gått i KBT, jag har fått pengar för att inte skada mig, jag går på DBT igen. Ingenting får mig att kunna sluta skada mig. Vad är det för fel på mig?
Jag är en fara för mig själv och kan inte ta ansvar över mitt eget liv och måste ha personal om kollar till mig och bestämmer över mig och sköter om mig.. Det är fan sjukt, men så är läget. Jag får inte ens hämta kaffe själv. Jag får inte ens borsta tänderna utan en som kollar till mig, annars sväljer jag tandborsten. Jag måste ha med mig någon ute när jag röker så att jag inte gör något dumt... Jag kan inte hantera normala situationer, för jag har en allvarlig psykisk störning och ett svårt självskadebeteende. Dom kunde inte hantera mig på vanliga psyk avdelningar så dom var tvungna att skicka mig till rättspsyk. Och på rättspsyk sitter jag på obs-enheten där dom har extra tillsyn på mig och extra säkerhet för att jag inte klarar av att vara på den vanliga avdelningen, här har jag varit den större delen av min tid här. Jag kan inte hantera att dricka i ett vanligt glas för då kastar jag sönder det innan jag hinner tänka. Min hjärna letar ständigt efter saker att skada sig med. Jag har kämpat i flera år med att bli fri från mitt självskadande men jag kommer ingenstans. Jag har gått på BUP, jag har gått i DBT grupp, Jag har bott på behandlingshem, jag har gått i KBT, jag har fått pengar för att inte skada mig, jag går på DBT igen. Ingenting får mig att kunna sluta skada mig. Vad är det för fel på mig?
Jag kommer nog aldrig ut här ifrån...
Anonym säger:
Bella! Jag förstår att detta kan vara svårt att både ta in och tro på, men du KOMMER att bli fri. Du kommer att få ett fantastiskt liv, när du väl blir såpass bra att du klarar av att ta helt eget ansvar för ditt liv. Du är inte ett hopplöst fall - det är INGEN.
Jag vet, för jag har själv varit där. Jag har själv varit inlåst på rättspsyk till följd av mitt allvarliga självskadebeteende. Jag tog mig upp ur skiten och bort från murar och stängsel. Jag klarade det. Det kommer du också att göra!
Det gäller att hitta styrkan, viljan, lusten och meningen. En vacker dag kommer du att både känslomässigt och logiskt inse att självskadebeteendet inte bestämmer över dig, utan att det är tvärtom. Det är du som bestämmer i ditt liv och du är den enda som kan ta tillbaka makten! Jag tror på dig, Bella och jag är säker på att det är många fler som också gör det.
Du hade inte levt idag, om det inte vore för att det inom dig finns en längtan och vilja, att faktiskt leva. Det tog tid för mig att inse och tro på det, så lång tid att mitt liv på utsidan hann raseras men jag byggde upp det igen och jag är mer än tacksam för att jag lever idag. Jag har ett bra liv. Det kommer du också att få.
Ta hand om dig!